När vi flyger in över Riauprovinsen på Sumatra ser vi de vidsträckta avverkade områdena och de milslånga akacia- och oljepalmsplantagerna. För bara 20 år sedan var Riau täckt med låglandsregnskog. Men 1984 anlades den första pappers- och massaanläggningen, Indah Kiat och drygt tio år sedan anlades nästa gigant, Riau Andalan Pulp & Paper (RAPP). Båda företagen fick generösa landytor i skogskoncessioner av den dåvarande Suhartoregimen. Koncessioner som gick rakt över befolkningens traditionella områden, där de vara vana att bedriva jordbruk och odla gummi- och andra nyttoträd. Fram till 1998, året då Suhartoregimen föll, vågade ingen protestera mot bolagens landövertaganden.
För närvarande skakas Riau av sviterna efter den orättfärdiga landutdelningen. Lokalbefolkningen i byarna har börjat protestera och kräva ersättning för sin förlorade mark. Vid vårt besök i byn Desa Kuntu berättar bybefolkningen om den konflikt man haft med företaget RAPP sedan snart 20 år tillbaka. En del kompensation har utbetalats, men ännu är inte alla frågor lösta. Datuk Khalipha, säger:
– Idag kan vi inte leva på samma sätt, skogen är borta och det finns ingenting för oss att hämta från akaciaplantagen.
Företagen är samtidigt pressade av att de behöver allt timmer som finns kvar för att nå sina produktionsmål av massa och papper.
Slut på skog år 2005
Enligt en rapport från Indonesiens skogsdepartement är efterfrågan på skogsråvara tio gånger större än utbudet. Idag tar både Indah Kiat och RAPP minst 70 procent av sin råvara från regnskog. Centre for International Forestry Research, CIFOR och Världsnaturfonden, WWF har genomfört en studie som visar att varken RAPP eller Indah Kiat kommer att klara att försörja sina anläggningar med plantageråvara till mer än hälften år 2010. Samtidigt beräknar Världsbanken att den legala avverkningen av regnskog kommer att ta slut i Riau under 2005. CIFOR och WWF varnar för stort råvaruunderskott för både RAPP och Indah Kiat.
Företagen hävdar däremot att de kommer att klara av att ställa om från regnskogsträ till enbart plantageråvara inom några år (2007/2008).
– Vi kommer att klara våra plantagemål om vi inte blir störda, säger Anil Raina, Corporate Marketing, Asian Pulp and Paper, som utsetts till vår guide. Det är APP som äger den ena stora anläggningen i Riau, Indah Kiat. Han får medhåll av Canesio Munoz, Environmental Manager på RAPP. Med ”att bli störd” menar Anil Raina och Canesio Munoz bland annat att byborna kräver tillbaka det land företagen tagit över genom sina koncessioner. Några alternativa planer för hur råvaruförsörjningen ska gå till finns inte idag.
RAPP och Indah Kiat planerar tillsammans att avverka ytterligare 4620 kvadratkilometer regnskog i provinserna Riau och Jambi. Det är en yta större än Gotland och Öland tillsammans.
– Företagen planerar en ekologisk katastrof, hävdar Michael Stuwe på WWF som arbetat intensivt med problemen kring den omfattande regnskogsavverkningen i Riau de senaste åren.
Canesio Munoz, RAPP, möter oss med ett brett leende och stadigt handslag. Han tar själv upp kritiken mot pappersmassaföretagen på vägen ut till deras skogsplanteringar.
– Man ska bevara de områden som är definierade som skyddade områden och göra det ordentligt. Resten är bara bra om det går in i produktionen, anser Canesio Munoz.
Canesio Munoz kan sin sak. Det är inte ofta under de två dagar han guidar oss runt RAPPs skogskoncessioner och pappers- och massaanläggningen, som han tappar tråden. När vi tar upp bevisen som finns för att RAPP har tagit emot illegalt avverkat timmer blir han osäker på hur han ska svara.
Illegalt timmer bevisat
I oktober 2002 gjorde WWF Pekanbaru tillsammans med certifieringsföretaget SGS en kontroll av några av RAPPs utomstående leverantörer av timmer. Enligt SGS rapporten har man funnit tre fall där illegalt timmer levererats till RAPP. Förutom SGS rapporten så har fem till sju personer från WWF Pekanbaru under hela år 2002 genomfört en undercover-studie för att kartlägga hur RAPP och Indah Kiat köper illegalt timmer. Personal från WWF har utgett sig för att vara lastbilschaufförer och illegala avverkare. På detta sätt har man kartlagt hela kedjan från avverkning fram till fabrikerna.
- Hanteringen sker helt öppet! Företagen och myndigheterna är helt medvetna om situationen. Skogsföretagen måste börja kontrollera sina leveranser ända från avverkningen, säger en av dem som varit med i studien till SwedWatch. På grund av rädsla för trakasserier från framförallt illegala avverkare vill han vara anonym.
Företagen försvarar sig med att frågan är komplicerad och att lokalbefolkningen reagerat våldsamt när de har försökt göra något åt situationen. Heikki Hassi, Operations Manager på RAPP, menar att man i väst inte ser hela problematiken.
– Det är lätt att, som många europeiska intressenter, på avstånd kritisera den indonesiska pappers- och massaindustrin för att det förekommer illegal avverkning. Det är ingen tvekan om att man måste hejda illegal skogsavverkning men det måste ske på ett genomtänkt sätt, säger Heikki Hassi.
Både RAPP och Indah Kiat hävdar att de fortsätter att ta emot leveranser från andra områden än de egna koncessionerna på grund av att de annars utsätts för protester från lokalbefolkningen. Många av människorna i byarna runt staden Pekanbaru, som är centralort i Riau, är idag helt beroende av inkomsterna från den illegala avverkningen för sin överlevnad. Deras tidigare levnadssätt och försörjning, att leva av regnskogen, har gjorts omöjlig av den omfattande skövlingen.
Ett typiskt exempel är byn Mandiangin cirka två timmars bilresa från Pekanbaru. Byn är omgärdad av akaciaodlingar som når ända fram till husen i byn. Odlingarna tillhör Arara Abadi, Indah Kiats systerföretag och leverantör av timmer.
En av männen i byn berättar för oss hur provinsregeringen 1985 förbjöd den typ av svedjebruk och rotationsodling som byborna under lång tid bedrivit på ett större landområde. Istället erbjöds området till Arara Abadi för att användas till akacia odling.
- Det fanns ingen som ville köpa illegalt avverkat timmer innan företaget kom hit, säger han.
Han berättar vidare att att Indah Kiat är helt medvetna om att de köper illegalt timmer. När virket levereras åtföljs det av dokument som visar att det är legalt avverkat. När vi frågar vad som skulle hända om företaget skulle vägra köpa illegalt timmer blir han upprörd:
- Vad ska vi göra, det finns inget att leva av, de har tagit vår mark, dödat fisken. Vi kommer att dö. Indah Kiat måste köpa! Det är ju deras fel att vi inte har något annat sätt att försörja oss på.
Landkonflikter leder till våldsamheter
Land är en bristvara i dagens Riau och därmed ökar konflikterna kring vem som äger rätt till marken. RAPP och Indah Kiat uppger till SwedWatch att de har landytor lika stora som Öland, på totalt uppemot 1400 kvadratkilometer, där det finns stor risk för landkonflikter. Företagens bristande respekt för lokalbefolkningens situation och människornas känsla av vanmakt gör att våldsamheter inte är ovanliga i området. Speciellt Indah Kiats plantagebolag, Arara Abadi, är mer eller mindre kriminella i sitt beteeende, anser lokala miljö- och människorättsorganisationer som SwedWatch talar med. Human Right Watch har i rapporten ”Without Remedy: Human Rights Abuse and Indonesia´s Pulp and Paper Industry”, beskrivit Arara Abadis våldsamheter mot lokalbefolkningen.
Enligt byborna i Mandiangin började Arara Abadi år 2000 att avverka och plantera akacia på de 20 kvadratkilometer som byn fått sig tilldelat av provinsregeringen för att odla på. Detta skedde utan tillstånd från byn. Byborna framförde protester till företaget och till distriktsöverhuvudet. Men ingenting hände.
– Till slut tog vi företagets lastbilar och blockerade vägen så att de skulle tvingas förhandla med oss, uppger en av personerna vi talar med i byn. (På grund av rädsla för företaget vill han vara anonym.)
Enligt byborna kom det 13 lastbilar med över 200 personer till byn den 10 november år 2000.
- Flera av personerna var poliser, många bar uniformer från skogsbolaget Arara Abadi. Jag blev fasthållen av två män och slagen med en bambukäpp i huvudet och på ryggen.
Den attackerade mannen fick senare sys med åtta stygn. Totalt blev tre bybor misshandlade. En annan man berättar att tolv personer misshandlade honom innan han lyckas gömma sig i skogen. Idag är byborna arga och rädda för Indah Kiat och Arara Abadi.
Indah Kiats operativa chef, mr Bali, förklarar situationen på ett annat sätt:
– I Indonesien blir det så här, en liten gnista sprids så lätt. Det är som i gymnasiet. Om vi skickat våra väktare vore det annorlunda. Men i det här fallet är det endast lokalt anställda mot bybor. Det här var en spontan reaktion.
Human Right Watch-rapporten från januari 2003 bekräftar SwedWatchs iakttagelser. Rapporten visar att våldsamma nedslag mot lokalbefolkningens protester mot pappers- och massaindustri är ett mönster i Indonesien. Vidare varnar Human Rights Watch för intensifierade konflikter på grund av att trycket på skogen ökar hela tiden. Human Rights Watch rekommenderar att utländska företag och banker som är involverade i massaindustrin i Indonesien tar tag i frågorna om kränkningar mot mänskliga rättigheter och ställer krav på sina indonesiska handelspartners.
Såväl lokala miljöorganisationer som massaimportörer i Sverige, anser att Indah Kiat och dess moderbolag Asian Pulp and Paper, APP, har betydligt sämre rykte än APRIL och dess anläggning RAPP. Få är dock positiva till bojkott av något av företagen.
– För varje västerländskt företag som drar sig ur förlorar vi mer och mer kontroll över produktionen. APP säljer numera mest till Kina och Indien och där ställs det inga krav alls, säger Michael Stuwe på WWF i Pekanbaru.
En enig miljörörelse i Indonesien och väst vill dock anpassa den indonesiska massaproduktionen till ett hållbart uttag för att därmed stoppa den skenande regnskogsavverkningen. Därför har reaktionerna också varit starka mot planerna på en ny massaanläggning i Kalimantan där svenska affärsintressen spelar stor roll. Hittills har svenska företag och banker varit förtegna inför de indonesiska bolagens ohållbara avverkningar och övergrepp mot lokalbefolkningen. Läs mer i SwedWatchs rapport om de svenska företagens inblandning och vad svensk miljörörelse kräver.
