Sandvik har de senaste månaderna antagit starka etiska riktlinjer för sin verksamhet och även ingått ett avtal med Röda Korset. Avtalet innebär att Röda Korset ska utbilda Sandvikanställda över hela världen i mänskliga rättigheter, humanitär rätt, arbetsrätt och miljöskydd.
- I princip ställer vi oss även bakom FNs riktlinjer för etiskt företagande, Global Compact, uppger Tom Erixon, chef för affärsutveckling och IT på Sandvik.
Avtalet med Freeport visar dock att det finns klara gränser för Sandviks etiska engagemang.
- Även i ett globalt perspektiv är Freeport ett av de mest kritiserade företagen när det gäller just de aspekter som Sandvik säger sig arbeta för. Affären rimmar illa med de stora fina orden, säger Indonesien kännaren Anders Uhlin, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola.
I vår påbörjar Sandvik nya leveranser av gruvutrustning till Freeport, vilka är tänkta att pågå under tolv år. Affären uppgår till ett totalt värde av 700 miljoner Skr och innebär förutom leveranser av specialanpassad utrustning för ovanjordsbrytning att Sandvik förser PT Freeport Indonesia med service och support.
Kritikerna av Freeport består av nationella och internationella organisationer, journalister, forskare och, inte minst, lokalbefolkningen.
Freeport är ett amerikanskt företag som bryter guld och koppar i bergen i Papua, den del av Nya Guinea som behärskas av Indonesien. Anklagelserna mot företaget gäller dels att gruvverksamheten lett till omfattande miljöförstöring i området, dels att man köper beskydd av den indonesiska militären.
Framförallt är det kopplingarna till den hårdföra, indonesiska militären som kritiseras. Anders Uhlin uppger att eftersom företagets verksamhet strider i så hög grad mot lokalbefolkningens intressen har Freeport varit beroende av den indonesiska militärens närvaro för att över huvudtaget kunna bedriva sin verksamhet i Papua.
- Detta beroende gäller alla företag i Indonesien, men det blir extra starkt när man etablerar sig i ett så känsligt område som Papua där en stor del av lokalbefolkningen kräver självständighet från Indonesien och ser Papua som ett ockuperat område. Freeport blir därmed en del av ockupationen, säger Anders Uhlin.
Symbiotiskt förhållande
Gränsen mellan militären och Freeport är suddig. Den välrenommerade analysgruppen International Crisis Group (ICG) beskriver deras förhållande som symbiotiskt, eftersom Freeport är med och finansierar säkerhetsstyrkornas verksamhet på ön. Företaget förser också soldaterna med utrustning och hjälper till med logistiken. 1996 publicerades en rapport från den katolska kyrkan där ögonvittnen berättar om hur en del av militärens övergrepp har skett i Freeports bussar och containrar.
Inga fullständiga utredningar finns om militärens brott mot mänskliga rättigheter i området där Freeport opererar, men ICG skriver i sin rapport att forskare har noterat att mer än 150 personer av ursprungsbefolkningen dödats av militären i gruvområdet sedan 1970 och det kommer ständigt rapporter om övergrepp och trakasserier. Våldet tog ny fart i augusti i fjol.
Endast några månader senare valde Sandvik att sluta det nya avtalet med PT Freeport Indonesia.
Även när det gäller miljön har Freeport fått stark kritik. I mitten på 1990-talet konstaterade den amerikanska myndigheten US Overseas Private Investment Corporation (OPIC) faran med Freeports gruvavfall. Freeport har enligt OPIC "skapat och fortsätter att skapa orimliga eller betydande miljö, hälso- och säkerhetsmässiga risker med hänsyn till de floder som påverkas av avfallet, det angränsande terrestra ekosystemet och invånarna lokalt".
International Crisis Group skriver i sin senaste rapport om Papua att utvinning av naturresurser länge har haft ett dåligt rykte bland lokalbefolkningen, eftersom den under åren kommit att förknippas med utländska storföretag utan lyhördhet för lokalbefolkningens krav. Papuanerna har oftast inget emot resursutvinningen i sig, skriver ICG, men däremot sättet de behandlas på av storföretagen. En del papuaner anser till exempel att Freeport tar land som egentligen är deras för att sedan exploatera det hänsynslöst. Vid Freeports första fynd, Ertzberg, finns det i dag bara en vattenfylld krater kvar av det som det lokala Amungme-folket betraktar som sitt heliga berg.
Skönmålar sig självt
Men på Freeports hemsida målas bilden av ett socialt ansvartagande företag upp. Enligt företagets egna uppgifter har det spenderat 180 miljoner USD på sociala program sedan 1990. Brigham Montrose Golden var en av de konsulter som under 90-talet analyserade de sociala effekterna av Freeports verksamhet på Papua. En analys som gjordes på uppdrag av den indonesiska regeringen, men i Freeports regi.
- Freeport har under åren inverkat negativt på papuanernas liv på en mängd olika sätt, säger han. Det finns dock små, men positiva tecken på förändring från Freeports sida, säger Brigham Montrose Golden.
Efter kraftiga protester 1996, som ledde till allvarliga upplopp runt gruvorna, tvingades Freeport att lyssna till en del av lokalbefolkningens krav och sedan dess avsätts en procent av företagets intäkter varje år i en fond som finansierar en rad olika utvecklingsprogram. Ett bra sjukhus i staden Timika har byggts, kampanjer mot malaria och bra grundskolor har startats, berättar Golden, men han anser att grundproblemet finns kvar.
- Freeport försöker idag att agera som en biståndsorganisation, men de gör ett väldigt dåligt arbete. De har inte kunskapen som behövs och fokuserar hela tiden på sin egen säkerhet, inte på lokalbefolkningens bästa.
- De flesta papuaner i området tar emot pengarna, men samtidigt tycker de inte att Freeport respekterar dem. De hävdar att företaget ger dem pengar men inte behandlar dem som fullvärdiga människor, påpekar Brigham Montrose Golden.
Enligt Golden har Freeport skapat en "konfliktekonomi" på Papua, där flera aktörer tjänar på att våldet fortsätter. Så länge Freeport väljer att betala militären kommer det inte att vara möjligt att åstadkomma lugn och fred i Papua.
- Det finns ett indonesiskt ord - bolos - som betyder 'en hink som läcker'. Freeport är just så, där varje läcka symboliserar pengar som går till någon som har inflytande över situationen. Många aktörer tjänar alltså på konflikten och på så sätt är Freeport med och skapar den. Det är tragiskt.
Bryter mot alla principer
FNs etiska riktlinjer för företagande, Global Compact, ställer bland annat krav på att företag accepterar de mänskliga rättigheterna och att de aktivt arbetar för att dessa respekteras i all affärsverksamhet. I den etiska koden deklareras även företagens ansvar för miljön och att lokalbefolkningens rättigheter respekteras. Freeport har under åren anklagats för att bryta mot alla dessa punkter.
Sandvik har tidigare uppgett att man ”i princip” följer Global Compacts riktlinjer. Men när vi kommer in på den första principen, som bland annat slår fast att företag har ansvar både för vilka underleverantörer och vilka kunder man väljer, backar Tom Erixon på Sandvik.
- Skulle vi ställa krav på våra kunder så skulle vi inte fungera som företag. Vi har verksamhet i 130 länder, vi har ingen möjlighet att ställa krav på alla kunder. Våra etiska riktlinjer ska gälla vår egen verksamhet och våra leverantörer. Våra kundföretag får ta ansvar för sin egen etik, förklarar Tom Erixon.
Han medger vidare att gruvdrift överlag är en problematisk verksamhet.
- Det uppstår nästan alltid miljöproblem när man sysslar med malmbrytning. Dessutom leder brytningen ofta till konflikter med lokalbefolkningen om rätten till mark och avkastning. Skulle vi granska alla gruvföretag vi har avtal med så skulle man nog finna konflikter på flera ställen.
Men Indonesienkännaren Anders Uhlin anser att Sandviks etiska principer strider mot deras agerande i Papua.
- Om Sandvik verkligen menar allvar med de sociala och ekologiska ståndpunkter som de talar om borde de ompröva avtalet med Freeport. Affären stämmer inte överens med deras satsning på etiska principer. Jag tycker avtalet är mycket anmärkningsvärt, säger Anders Uhlin.
